Gårdagens seminarium som SACO ordnade tillsammans med stiftelsen Allbright på temat ”så får vi fler kvinnor i näringslivets topp”, kändes som en repris på de senaste 10 årens seminarier, skillnaden var att Rebecca Lucander gjorde en bra insats och att uppenbarligen Sven Hagströmer  ”vill något”. Frågan är om det räcker?

Seminariet handlade som vanligt rätt mycket om vad kvinnorna ska göra och inte göra, om de vill göra karriär. Lite handlade pratet om att problematisera de som har makten, männen och för lite handlade det om det riktigt stora problemet, ekonomisk tillväxt !

Kvinnor utgör idag 16% av börsbolagens ledningsgrupper, 3% av VD:arna och 22% av styrelserna och så har det sett ut ganska länge trots att kvinnor sedan 90-talet varit överrepresenterade inom många av våra universitets och högskoleutbildningar. En förklaring kan vara att rekryteringen av kvinnor har skett från utbildningar med få kvinnor till exempel KTH och Handelshögskolan i Stockholm. Det har i det närmaste varit otänkbart att en VD har en bakgrund som Psykolog (undantag Birgitta Hedberg, Föreningssparbanken), jurist eller statsvetare. Men det finns också andra förklaringar än fel utbildningsbakgrund. I de statliga utredningarna  SOU 1997:135, Ledare, makt och kön, och SOU 1994:3, Mäns föreställningar om kvinnor och ledarskap, konstateras att bristen på kvinnor bygger på manliga chefers föreställningar om kvinnor, bland annat att kvinnor:

inte vill göra karriär utan väljer familjen,

kvinnor kan inte vara chefer med hänsyn till familjen och att

kvinnor inte bör vara chefer eftersom de är underordnade män

Forskaren Anita Göransson bidrog under dagen med ny forskning som tyvärr bara är en bekräftelse av ovannämnda utredningar. Men intressant var när hon pratade om ”näringslivsmännens särart” som hon beskrev som:

–        Har sällan kontakt med kvinnor i arbetslivet

–        Lever mycket traditionellt, de är gifta och 25% har hemmafruar eller 1/3 av kvinnorna är deltidsarbetande

–        ”De trodde också att könen har olika medfödda egenskaper till skillnad från andra toppmän” (som trodde att det var en socialiseringsprocess)

För den intresserade finns idag en uppsjö av forskning för att förstå ”det som hindrar”, till exempel om homosocial reproduktion, norm för ledarskap, massmedias bevakning av ledare mfl. Så för den som vill förstå, få kunskaper och som vill förändra är det bara att hugga in!

Mot bakgrund av forskningen vet vi att:

–          Kvinnor vill bli chefer – (veckans affärers kvinnolista)

–          Kvinnor är mer välutbildade jämfört med män (SCB statistik)

–          Kvinnor saknar inte självförtroende (är dock mer självkritiska)

Vi vet också att lönsamheten ökar : med blandade arbetslag, när kompetensen och inte kön, ålder, etnicitet, får styra tillsättningar, när företag har ett stort mått av tolerans och respekt, en tydlig värdegrund och när VD och ledare driver förändringen. Vi vet att ett sätt att stärka varumärket är att arbeta mot diskriminering och för likabehandling och Gunnar Wetterberg som inledningstalade hade en poäng när han sa att företagen borde vara girigare, då skulle andelen kvinnor på höga positioner öka! För vem har råd att avstå från kvinnokraft?

Om vi inte ska kvotera vad ska vi göra då? kom med förslag!

Hälsar Ann-Katrine